Vet att de pratades mycket om detta med olika steg man går igenom i livet under utbildning och de högsta man kan uppnå är självförverkligenade. Men är de verkligen det som är det "viktigaste" i alla dessa mål??. Är de kanske inte mer att inte tappa bort vem du är? Vilka normer du hamnat i och vilka har du själv valt att vara en del av. Dina principer och vad du själv anser vara rätt/fel. Att skapa sig/innerha de självförtoendet att man vågar säga ifrån när du själv och när andra blir illa behandlade istället för att se på och sedan efteråt tycka och tänka mycket.
Idag finner jag de nämligen väldigt lätt att tappa bort små delar av sig själv i den helt vanliga vardagen. De är mat som skall lagas, barn skall lämnas/hämtas, jobbas, vara social med vänner/familj, man skall vara glada och lyckliga mest hela tiden. Att man mitt i allt detta tappar små bitar av sig själv för man skall finnas till för så måga andra är nog inget ovanligt. Tror att många skulle kunna lyckas finna den tid i små doser där man ser sig själv i ett nytt ljus, eller ett gammalt svagt ljus. Mitt hittade jag igen när jag satte igång och träna igen. Jag byggde på mitt självförtroende och de eskalerade till att jag nu är mer villig att lämna ut mig, att våga säga de jag faktiskt tycker istället för att hålla med majoriteten. Sedan hoppas man ju givetvis att dessa människor/vänner skall kunna se att man kan tycka olika utan att bli ovänner. Att de inte är personen man har något emot utan att de helt enkelt är två sätt att se på samma situation.

Blir man lyckligare av att komma i mål? Blir man en bättre medmänniska för att man har uppnått allt?
Skulle man må bättre av att självförverkliga sig själv eller är de helt enkelt så att man skall må bra på resan istället för målet?

Själv tror jag resan dit är den viktiga, vem delar man den med, vem har jag varit för att nå dit och vem är där sedan.

Något som stört mig vädligt länge är detta evigt ihop parande av barn som är kompisar. De skall vara små kärlekspar, de gillar varandra, de skall bli svär söner/döttrar *blää*
Ungarna hinner precis komma ut så skall dessa mammor hålla på och säga att de är små kärlekspar och de skall gifta sig när de blir stora. Varför kan inte barn av olika kön bara helt enkelt få vara kompisar?
Dessa föräldrar skulle och håller inte på så när de får barn av samma kön, varför hålla på så när de blir barn av olika kön?
Var kommer detta "behov" ifrån. Vad är det som gör att de är så himla gulligt och puttinuttigt att föräldrar skall hålla på med detta. Varför skall man prenta in detta i små barn som inte har några som helst andra referensramar än de vi skapar åt dem. (mina barn är inte tillräckligt stora att skapa dem, men börja ifrågasätta dem) När kommer de att sluta? När barnen själva kan säga att de bara är kompisar eller kommer barnen aldrig att ifrågasätta utan bara hålla ner huvudet och se lite sådär skamsen ut?
Vilken roll spelar dessa kommentare kring barnens relation till detta barnet? ingen eller massor?

Ett av mina barn har en bästa kompis som är av motsatt kön och de har oss mammor emellan aldrig pratas om i dessa termer utan de har alltid varit kompisar. Att de finns en kärlek dom emellan är lätt för alla att märka, de är den som oftast benämms som "syskonkärlek". De leker/retar varndra på samma sätt som mitt barn gör med sitt syskon. De blir arga, skäller, leker och myser. De är kompisar som har delat hela livet (so fare) tillsammans. Sedan hoppas jag att de kommer att vara just kompisar länge och att de kommer finns där för varandra länge fram över, de har en trygghet i varandra som är skön att ha utanför hemmet, när man annars är lite ensam och utlämnad till omvärlden.