Vet att de pratades mycket om detta med olika steg man går igenom i livet under utbildning och de högsta man kan uppnå är självförverkligenade. Men är de verkligen det som är det "viktigaste" i alla dessa mål??. Är de kanske inte mer att inte tappa bort vem du är? Vilka normer du hamnat i och vilka har du själv valt att vara en del av. Dina principer och vad du själv anser vara rätt/fel. Att skapa sig/innerha de självförtoendet att man vågar säga ifrån när du själv och när andra blir illa behandlade istället för att se på och sedan efteråt tycka och tänka mycket.
Idag finner jag de nämligen väldigt lätt att tappa bort små delar av sig själv i den helt vanliga vardagen. De är mat som skall lagas, barn skall lämnas/hämtas, jobbas, vara social med vänner/familj, man skall vara glada och lyckliga mest hela tiden. Att man mitt i allt detta tappar små bitar av sig själv för man skall finnas till för så måga andra är nog inget ovanligt. Tror att många skulle kunna lyckas finna den tid i små doser där man ser sig själv i ett nytt ljus, eller ett gammalt svagt ljus. Mitt hittade jag igen när jag satte igång och träna igen. Jag byggde på mitt självförtroende och de eskalerade till att jag nu är mer villig att lämna ut mig, att våga säga de jag faktiskt tycker istället för att hålla med majoriteten. Sedan hoppas man ju givetvis att dessa människor/vänner skall kunna se att man kan tycka olika utan att bli ovänner. Att de inte är personen man har något emot utan att de helt enkelt är två sätt att se på samma situation.

Blir man lyckligare av att komma i mål? Blir man en bättre medmänniska för att man har uppnått allt?
Skulle man må bättre av att självförverkliga sig själv eller är de helt enkelt så att man skall må bra på resan istället för målet?

Själv tror jag resan dit är den viktiga, vem delar man den med, vem har jag varit för att nå dit och vem är där sedan.