Idag fick man vackert vara hemma och vabba då den store berättade att han hade ont i magen och vill ha medicin. Dock ville han åka iväg till förskolan ändå. Efter att de varit på utsidan några minuter medan jag samlade ihop det sista innan vi skulle åka, kommer han och frågar om han får vila när de andra barnen leker i snön. Då ringer de några varningsklockar, att han inte vill vara med och leka i snön, då är något fel.
Så de var bara att ringa och vabba. Fick då reda på att de ligger ca 4 barn hemam med magsjuka :/
Dock piggnade han till vid lunch tid och har sedan mer än väll tagit igen de timmarna som har var lugn på morgonen/förmiddagen... *gha* Inte har jag fått honom till att vila heller utan han har varit en lite tornado här hemma... Men imorgon blir de till att få ut de, då de inte verkar ha fått någon smitta...

Skall även imorgon iväg till köpcentra så fort min man kommit hem. Måste nämligen handla något att ha på oss på lördag då vi skall på dop. Skall bli jätte trevligt att få komma iväg och träffa hela den familjen, var tyvärr ett bra tagsedan vi sågs, sjukdom och jobb har gott omlott.
Gubben och jag har nämligen krymt ur alla våra gammal "fin kläder" så de får bli en sväng och se om man kan hitta något. Barnen behöver överdelar att ha, underdelar har de ; )

Söndag blir de träning med min syster yster : ) Skall bli jättekul...

Efter att ha pratat med en ny chef så har jag inte blivit så mycket klokare, men vad fanken, tiden får utvisa vad som händer med mig. Dock har vi börjat fundra på detta med studier. Har varit/är sugen på att läsa till socialpedagog, men Hade tänkt att vänta 2 år pga hus köp, men den planen gick käpp rätt åt skogen pga de som hänt på jobb fronten. Dock finns det en liten gnagande känsla om ett barn till. Låter kanske som en pice of cake, men tyvärr är det inte det. Skulle kännas jävligt surt dessutom att förlora den SGI som jag nu fått, den är alldeles för bra för att missa chansen att få bra betalt under tiden man är hemma.

Då skall man se om man kan få gjort något vettigt här hemma. Min plan ligger i att försöka fått städat och tagit mig en dusch, de skulle inte sitta helt fel vill jag lova. Är så gott att kunna stå i duschen utan att någon står utanför och dunkar och frågar om man är färdig snart och har frågor om allt och inget. Duscha är något som man vill göra själv (för annars tar den andre personen allt varm vatten) och ifred, ingen som skall/får störa denna dyrbara stund. Önskar bara att vi hade haft badkar (också), så man nu skulle kunna tappa upp ett varmt bad och bara kunna ligga där en stund och njuta av tystnaden och avkopplingen.

Men om man skall få gjort sin lista så är de nog bäst att jag drar mig från datorn och sätter igång med att plocka/röja upp alla leksaker som har tagit över hela lägenheten. Vet inte varför de är så mycket roligare att leka över allt förutom på sitt rum?, de är iallafall inte där leksakerna hamnar när leken är slut....

Vet att de pratades mycket om detta med olika steg man går igenom i livet under utbildning och de högsta man kan uppnå är självförverkligenade. Men är de verkligen det som är det "viktigaste" i alla dessa mål??. Är de kanske inte mer att inte tappa bort vem du är? Vilka normer du hamnat i och vilka har du själv valt att vara en del av. Dina principer och vad du själv anser vara rätt/fel. Att skapa sig/innerha de självförtoendet att man vågar säga ifrån när du själv och när andra blir illa behandlade istället för att se på och sedan efteråt tycka och tänka mycket.
Idag finner jag de nämligen väldigt lätt att tappa bort små delar av sig själv i den helt vanliga vardagen. De är mat som skall lagas, barn skall lämnas/hämtas, jobbas, vara social med vänner/familj, man skall vara glada och lyckliga mest hela tiden. Att man mitt i allt detta tappar små bitar av sig själv för man skall finnas till för så måga andra är nog inget ovanligt. Tror att många skulle kunna lyckas finna den tid i små doser där man ser sig själv i ett nytt ljus, eller ett gammalt svagt ljus. Mitt hittade jag igen när jag satte igång och träna igen. Jag byggde på mitt självförtroende och de eskalerade till att jag nu är mer villig att lämna ut mig, att våga säga de jag faktiskt tycker istället för att hålla med majoriteten. Sedan hoppas man ju givetvis att dessa människor/vänner skall kunna se att man kan tycka olika utan att bli ovänner. Att de inte är personen man har något emot utan att de helt enkelt är två sätt att se på samma situation.

Blir man lyckligare av att komma i mål? Blir man en bättre medmänniska för att man har uppnått allt?
Skulle man må bättre av att självförverkliga sig själv eller är de helt enkelt så att man skall må bra på resan istället för målet?

Själv tror jag resan dit är den viktiga, vem delar man den med, vem har jag varit för att nå dit och vem är där sedan.

Igår var jag hemmifrån för att vara med en massa brudar på ett icka barnväldigt partay ; ) De var super trevligt och man uppskattar verkligen de stunder man kommer iväg hemifrån och bara kan få vara vuxen kvinna, bara vara jag, inte mamma. Missförstå mig inte, jag älskar att spendera dagarna med mina barn och gör de nog helst av allt. Men för att få energi och kunna vara denna där mamman som man vill vara så måste man få ett "break" och komma iväg om så bara för några timmar. Att kunna prata om massa saker som man kanske känner att ens man/sambo/partner inte alla gånger behöver lyssna på eller riktigt kan förstå. Att detta partyt just var ett sexpartty gjorde ju inte saken mindre trevlig ; P

De var en avslappnad stämning och alla hade jätte kul. Sex är ju annars något som man kanske inte sitter och disskuterar när man har playdate så att säga, detta är mer ett samtal som man kanske inte alls har, tyvärr. Varför skall man vara så hyrss hyrss om en sådan sak. Varför inte tipsa och stötta varandra. Fick igår reda på att (om minnet inte sviker mig) ca 46% aldrig haft en orgasm. Kan nog säga att de finns FÅ kvinnor som skulle sitta i ett sällskap och faktiskt säga att de är en del av den precenten. varför?? Sex skall vara skönt och roligt. Tror de flesta föräldrar behöver ha roligare sex ;P Inte bara detta "trött på kvällen sex". Man kan hitta många roliga sätt att få den andra lite glad och pirrig och längta tills att ungarna somnat ;D *haha*
Så i ärlighetens namn blev de allt en beställning gjord ;P Längtar tills den 28:e *lite porrigt morrande*

Så en slappar dag har vi haft här hemma och våra barn har tyckt de varit helt ok, och pysslat lite lungt och stilla mest hela dagen ; ) De tackar man för....

Något som stört mig vädligt länge är detta evigt ihop parande av barn som är kompisar. De skall vara små kärlekspar, de gillar varandra, de skall bli svär söner/döttrar *blää*
Ungarna hinner precis komma ut så skall dessa mammor hålla på och säga att de är små kärlekspar och de skall gifta sig när de blir stora. Varför kan inte barn av olika kön bara helt enkelt få vara kompisar?
Dessa föräldrar skulle och håller inte på så när de får barn av samma kön, varför hålla på så när de blir barn av olika kön?
Var kommer detta "behov" ifrån. Vad är det som gör att de är så himla gulligt och puttinuttigt att föräldrar skall hålla på med detta. Varför skall man prenta in detta i små barn som inte har några som helst andra referensramar än de vi skapar åt dem. (mina barn är inte tillräckligt stora att skapa dem, men börja ifrågasätta dem) När kommer de att sluta? När barnen själva kan säga att de bara är kompisar eller kommer barnen aldrig att ifrågasätta utan bara hålla ner huvudet och se lite sådär skamsen ut?
Vilken roll spelar dessa kommentare kring barnens relation till detta barnet? ingen eller massor?

Ett av mina barn har en bästa kompis som är av motsatt kön och de har oss mammor emellan aldrig pratas om i dessa termer utan de har alltid varit kompisar. Att de finns en kärlek dom emellan är lätt för alla att märka, de är den som oftast benämms som "syskonkärlek". De leker/retar varndra på samma sätt som mitt barn gör med sitt syskon. De blir arga, skäller, leker och myser. De är kompisar som har delat hela livet (so fare) tillsammans. Sedan hoppas jag att de kommer att vara just kompisar länge och att de kommer finns där för varandra länge fram över, de har en trygghet i varandra som är skön att ha utanför hemmet, när man annars är lite ensam och utlämnad till omvärlden.

Denna veckan har verkligen livet hamnat mer än upp och ner :/
Fick mig en ordentlig chock i veckan på jobbet, som var allt annan än trevlig och mår nu inte allt för bra. Har svårt att sova, äta och fungera som förälder. Mitt i detta skulle vi avliva våra älskade katter som inte mådde bra alls : ( Så allt som såg så himla bra ut för bara en vecka sedan och man började blicka framåt och känna att nu jäklar kanske livet börjar att rulla på i "rätt riktining" och att ekonomin nu äntligen kan vara på det gröna (så att säga). Men de var väll som man sägar för bra för att de skulle vara sant.
Så nu kommer vi börja om på ruta ett IGEN!!, men jag tackar gudarna för mina barn och min mer än underbra man som är klippan i all storm.

Nu är min man påväg hem och de blev en Sibylla beställning idag. Orkar inte laga mat och då jag inte klarade att äta luncha kan man ju föröka med något med "lite" högre kalc ;P
Annars så blir det träning på söndag. Har inte klarat av att pallra mig till gymet/gruppträning denna veckan alls. Men nu räcker det, de skall inte få mig att sluta med något som jag nu finner välmående och glädje i, jag skall hålla huvudet högt och fortsätta med mitt liv, som för övrigt är jävligt bra!!!

Våren är på intågande

Då skriver man sitt första blogginlägg här då ; )
Anledningen till att jag startat denna bloggen är att kunna få vara aningens anonym och kunna skriva av mig lite smått om saker som man kanske känner är för jobba att skriva om i en mer öppen blogg än där faktiskt ingen vet vem jag är ;P
Som psykologer säger, ibland är de lättare att prata med främlignar än de man har närmast sig.